Separation, vad är det? Är det att skiljas från en annan människa? Är det att lämna något som inte fungerar? Är det att lämna något som fungerar men som inte längre är användbart? Det kanske är alla dessa saker i ett. Är det också att skilja sig själv från sig själv? Vad menar jag nu?
Låt oss titta på vad separation är först. Separation skapar en illusion av lidande som blir verklig eftersom en känsla skapas av det vi tror på och vi har lärt oss att lita på våra känslor. Om vi tror på något som är negativt och fortsätter att tro på det så blir det vår verklighet. Varje negativ känsla vi har beror på en separation, vi saknar kärlek. All negativitet är en missuppfattning av sanningen och vi börjar lida. När vi lider så saknar vi en del av oss själva, den vi är!
Vi är födda som mänskliga varelser. Så fort vi föds söker vi bröstet och överlevnad, samtidigt bildas egot. Egot vill alltid ha rätt, vill alltid ha kontroll. Genom det separerar vi oss från kärlek. Överlevnadsinstinkten och egot följer med när vi växer upp och vi separerar automatiskt, det är en naturlig del av den mänskliga resan. Vi gör allt i vår makt för att överleva och är vi bara fokuserade på detta, att kontrollera vår överlevnad istället för att leva och samtidigt alltid bekräfta att våra negativa känslor är korrekta, så känner vi oss till slut mindre och mindre, små. Vi väljer oftast rädsla över kärlek. 95% av vår energi går till att försvara, beskydda och upprätthålla vår image.
Det första en person som separerar sig från kärlek känner är: "Jag duger inte", "Det är något fel på mig", "Jag lider", "Jag saknar något", "Ingen förstår mig eller älskar mig". Varje gång vi saknar kärlek så lider vi eftersom vi förnekar oss själva och den vi är. Förnekelsen gör att vi skapar en illusion som blir vår verklighet. Vi separerar oss. Folk på mentalsjukhus började från början med att separera sig och förneka sin egna kärlek.
Så är det fel att separera sig? Inget är fel.
Men varför tillåts egot att existera? För att utan egot kan vi inte bli medvetna om vår egna storhet. Vi behöver bli medvetna om att vi separerar oss från oss själva. När vi förstått att vi separerar oss och samtidigt försöker kontrollera vår omgivning så börjar vi älska oss själva istället och det är då vi förstår vår egen storslagenhet.
Det var en gång en man som satt på en strand och observerade människorna runt om honom. Människor var glada, skrattade, älskade. Mannen såg allt detta men kände sig ensam, trots att han hade vänner och folk som älskade honom. Men på grund av tidigare sår i livet och sin separation till sig själv, kände han sig så ensam. Han älskade och förlät inte sig själv. Han tyckte synd om sig själv, alltså skapade en negativ känsla att tro på. Att vara ett med allt är underbart eftersom det ger en känsla av gemenskap, motsatsen till detta är ensamhet.
Hur gör man då för att inte separera? Stay tuned...
Bild: thehappyplace.ca
Intressant att läsa!