I tidigare inlägg pratade vi om separation och vad det beror på att vi separerar oss. Tänk på att när vi ser andra människor, så ser vi oss själva. Varje människa vi möter väcker någon form av känsla hos oss, antingen glädje, samhörighet, ilska, avsky eller kärlek. Den känslan grundar sig i något hos oss själva som är hotat, som vi inte tycker om med oss själva, som vi tycker om hos oss själva eller går stick i stäv med våra åsikter om livet. Vi är allt. Tro inte för ett ögonblick att du är ensam. Vi är ett med allt. Det finns ingen separation egentligen.
Se framför dig två män i fängelset. Den ena tittar upp mot stjärnorna och den andra tittar på jorden på gatan. Vad är skillnaden mellan dessa män? Mannen som tittar mot stjärnorna känner storhet, hopp. Mannen som tittar ner, tittar även ner på sig själv. Han förminskar sig själv och separerar sig själv.
Lidande uppstår just genom separation och brist på självkärlek. Lidandet beror på att vi 95% av tiden inte är i nuet, ibland 99%. Det är väldigt mycket på ett dygn som går åt till att vara negativ och bekräfta för oss själva att vi lider istället för att konstruktivt göra något åt det.
När vi är kära så blir vi glada. Men om kärleken inte är besvarad eller tar slut så "krossas" hjärtat. Vi tror att någon kom med kärleken, serverade den och sen tog bort den igen. Vi inser inte att vi är kärlek från början, någon kom in i vårt liv och sen gick men kärleken är fortfarande kvar och på så vis får vi inte hjärtat krossat.
Ett annat resultat av vår rädsla är ångest, depression, ilska, utmattning och sammanbrott. Vi upplever att vi måste vara i kontroll och vi tror inte att vi har den kontrollen naturligt utan måste kontrollera antingen vår omgivning eller vårt eget liv in i minsta detalj. Det är absolut inget fel på att planera, många behöver rutiner men när planerandet tar över hela vårt liv så är det inte längre hälsosamt och vi är maniska att vara i kontroll hela tiden. Vi har och är alltid i kontroll naturligt, världen kommer inte att gå under för att du inte städade den där helgen till exempel. Dessa tillstånd är nödvändiga för att de gör att vi växer, de lär oss att omvärdera och se vår egen storhet, hemligheten för oss är att lyssna. Vi fortsätter bara i lidande för att vi bevisar för oss själva att vi har rätt: "Se du lider!" Vi bekräftar hela tiden att vi lider och att vi inte är kärlek istället för att stanna upp och lyssna inåt.
Via meditation kan vi titta på lidandet genom så kallad bevittning, som att lidandet finns där, vi accepterar att det är där men vi väljer att titta på det, observera det som om det inte vore i vår kropp för en stund. Meditation hjälper oss att byta perspektiv. Vi ska alltså inte tänka att det inte är en del av oss, men heller inte se det som en del av oss. Vi ska bara objektivt titta på lidandet, det finns i kroppen just nu men vi värderar det inte. Genom bevittning läker vi. Bevittning är i nuet och det är i nuet vi vaknar upp.
Så att spendera 95% av vår tid till att lida och inte vara i nuet hjälper oss alltså ingenstans. Försök att vara i nuet, mindfulness är ett värdefullt redskap för just detta och som kan hjälpa på vägen. Mindfulness i sig är ingen botgöring men det hjälper oss på vägen att se klarare. Känner vi att vi längs vägen behöver någon som antingen håller oss i handen eller som vi kan reflektera med via t.ex. terapi så är inte det fel. Men det är i slutänden alltid vi som måste välja om vi tänker gå in på vägen som kallas kärlek där luften och tiden är nuet eller om vi ska välja vägen rädsla där luften och tiden stoppas av separation och lidande.
Vad väljer du?