All rädsla grundar sig i en rädsla för kärlek. Vi har säkert sagt någon gång i våra dagar: "Jag vill ha kärlek". I och med det uttalandet så menar vi att vi inte redan själva är kärlek. Rädslan att bli avvisad iscensätter vi själva. Vi avvisar alltså oss själva. Ett exempel på detta är att det i Sverige pågår diskussioner bland utlandsfödda och personer födda i Sverige kring integrering i samhället och hur svårt detta är. Med all respekt och inte trampa någon på tårna så kanske det är där problemet ligger. Självklart måste Sverige jobba på sin integration och hur vi både tar emot och tar hand om alla som kommer hit. Men det är ansvar åt båda hållen. Man VILL bli integrerad man utgår inte från att man ÄR. Diskussionen kanske då blir ja men de är dem ju inte. Tankar blir verklighet. Om vi tänker att vi på vårt prov ska klara detta så studerar vi och är övertygad om att vi kommer få ett bra resultat. Men där vi utgått ifrån att provet är skit och vi kommer inte fixa det så gör vi oftast inte det. Samma sak här. Utgår man ifrån att man INTE är en del av samhället så är det ju den energin man får till sig. Utgår man ifrån att man är integrerad stöter man på mindre motstånd. Jag säger inte att det är lösningen på Sveriges hela integrationspolitik men det är allmänt känt att man måste börja förändra i en ände för att sedan få spridning. Gör det till en sanning att vi alla ÄR integrerad, att vi alla ÄR kärlek.
För att återgå till rädslor. All negativitet och smärta är avsaknad av kärlek. Allt vi repeterar gång på gång blir negativt och till slut en sanning. När vi gjort sanningen verklig har vi gjort en historia av den. Alltså kommer vi till Sverige med uppfattningen om att vi ÄR integrerade och universum testar oss med en motgång, vad är den första tanken? Antingen tänker vi:"jaha sådant händer" eller så tänker vi:"fy det här var inte ok". Vi har gjort det personligt. Så är det med allt. Se över detta exempel:
En person börjar skrika på dig och kallar dig för idiot. Du blir arg. Vi observerar detta. Någon skriker. Ju mer tanken kring att detta inte är normalt och ingen ska kalla mig för idiot desto argare blir vi. Vi har skapat en historia. Vad hände EGENTLIGEN? Någon öppnade sin mun och fick ut ljud. Ljuden tolkade vi till något personligt och skapade historien. Vi skapade detta själva.
Historien påverkar oss, vi reagerar, så är det med allt. När vi förstår att vi ÄR kärlek kommer en riktiga makten till oss och historien försvinner. Vi ÄR redan kärlek och en historia påverkar oss inte längre. Där börjar vår healing. Ovillkorlig kärlek är ALLTID makt i positiv bemärkelse, inte självförstörande utan positiv.
Varför reagerar vi då? För att vi är sammankopplade med det personliga, egot, normer och etiska förhållningsregler. Dessa är INTE våra sanna jag. När vi lyssnar på egot där vår inre sanning för stunden. När vi väljer att se på en situation som den verkligen är och utgå ifrån kärlek det är där vi inte går in i konflikter eller separerar oss.
Vi är kärlek. Ovillkorlig kärlek är makt.
Bild: thehappyplace.ca